Den som spar, den har — att granska ett kommunalt bolag

Det började så här.

Jag var på en kurs på FOJO i Kalmar, med Britt-Marie Citron, som avslöjade Motalaskandalen.

Jag kunde i princip ingenting om ekonomi och redovisning.

Men när hon visade mig kommunens kontoplaner och hur allt hängde ihop, att kommunerna kan försöka dölja saker för medborgare och journalister hur mycket de vill genom att döpa dokument till obegripliga saker eller bokföra kostnader på fel konton, men att allting faktiskt finns bland de där siffrorna, att varje krona som betalats ut går att hitta där någonstans, var det som ”Sesam öppna dig” för mig.

Jag åkte hem till Norrtelje Tidning och började. Och jo, det är lite rörande att se de första trevande försöken. Hur jag gått igenom taxikvitton för 65 kronor.


Och helt ärligt har jag nog också granskat oproportionerligt många kanelbullar.

Men nästan direkt fick jag napp.

Och snart rullades en historia upp om kändisar och kommunala revisorer, politiker och tjänstemän, som fiskade kräftor och gick på musikal och drack champagne på skattebetalarnas bekostnad. Ibland till och med utan att de som var med visste vem som bjöd eller varför.
En kommunal vd som lät bolaget stå för notan för trevligheter för släkten när hans son just hade gift sig.

Krav på återbetalning ställdes från olika håll, och precis som det är i kommuner där alla känner varandra, blev det ofta i slutänden de som först hade kritiserat utsvävningarna högljuddast  som visade sig ha mest att betala tillbaka.

En del blev förstås också väldigt arga på mig. Men aldrig läsarna. De bad att få veta mer.

Och det fick de.

Årsredovisningen för det kommunala bolaget Nihab, som hade gjort det till en vana att bjuda mer eller mindre kända personer på kräftfiske i sjön Erken. Tillställningar som av deltagarna själva kallades för ”spritfest”.

En av fakturorna för de kräftfisken som i flera år betalades av det kommunala bolaget.

Nästa vecka föreläser jag på Gräv-seminariet i Göteborg om hur man gör för att hitta bland fakturorna.

Läs också:
Förrådsfynd – att gräva fram en nyhet
Egentligen är jag journalist

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Advertisements

Om Malin Crona

Nej, man behöver inte hålla med om allting.
Det här inlägget postades i #blogg 100 år 2016, #blogg100, Journalistik, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s