Det kom ett brev

Precis när man just tänkt ge upp. När det faktiskt inte finns mer ork kvar. När allt gummi på däcken varit slut alldeles för länge redan och fälgarna gnisslar mot asfalten.

När tårarna grävt djupa fåror i kinderna, när rösten börjat vissna.

Precis just då. Kommer det ett brev.

Och det står inte ”Väl kämpat! Samhället vill tacka dig för att du slåss för ditt barns bästa. Vi förstår att det sliter på dig, vi förstår att det ofta känns som att tala för döva öron. Det här är ett erkännande för alla dina sömnlösa nätter, alla timmar i möten, vid tangentbordet, i telefonen. Det här är ett tack för att du aldrig ger upp om ditt barn.”

Men det står ‘Vi beslutar att förlänga insatsen.’ Och tårarna börjar rinna igen.
Tårar av lättnad där all stress rinner ur mig. Jag unnar mig det, en liten stund. Innan jag måste kavla upp ärmarna för att ge mig in i nästa strid.

Läs också: Ibland blir jag tyst

Det här är inlägg #097 i #blogg100.

Om Malin Crona

Nej, man behöver inte hålla med om allting.
Det här inlägget postades i #blogg100, Livet, Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Det kom ett brev

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s