”Egentligen är jag journalist”

Det var den 6 juni 2002. Eller, förresten, det hade nog hunnit bli den 7 redan då.

Luftballongerna hade sänkt sig, natten var kommen. Du var på väg.

Detta minns jag när ett samtal med en vän sent på fredagskvällen glider över i att handla om journalistrollen. Nej, vi pratar inte om finansieringen eller framtiden för journalistiken, vi pratar inte om att ”alla är journalister”.
Vi pratar inte om tidningsdöden. Inte just den här kvällen.

Den här kvällen pratar vi om att vara journalist. Att förbehållslöst kliva rakt in i en situation för att ta reda på vad den handlar om. Egentligen. För att det måste berättas.
För att världen ska beskrivas som den är.

Och så börjar vi prata om de där andra gångerna.

Hon, om när hon hamnade på sjukhus och upptäckte att hon började intervjua alla på avdelningen.

Och jag berättar för henne. Om natten på BB Stockholm, nio våningar upp mot himlen, strax före klockan 00:52 den 7 juni 2002.
Lustgasen har precis börjat verka och barnmorskorna samlats runt min säng.
Då säger jag plötsligt:
”Alltså, jag gör bara det här på min fritid. Egentligen är jag journalist.”

Läs också: 00:52

Det här är inlägg #0042 i #blogg100.

Advertisements

Om Malin Crona

Nej, man behöver inte hålla med om allting.
Det här inlägget postades i #blogg100, Journalistik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s