Tillbakablickar. Min tid med orden. 

Svartvitt foto i brun ram. På bilden en ung Malin som ligger på mage på en gräsmatta med en bok framför sig.

Den här bilden står i mina föräldrars bokhylla.

Det var juni. 1992. Bohusläningens fotograf tog bilden av den skrivande gymnasieeleven som vunnit en uppsatstävling.

Jag minns inte varför jag inte hade punkjackan till. De brukade höra ihop, klänningen och jackan. Men det kanske inte blev tillräckligt somrigt då.

Jag fick en femma i svenska.
Fast vi så klart hade våra brottningsmatcher, jag och min lärare.

När hon sa att ”vad ni än gör, sluta aldrig era uppsatser med ett ‘slut'” så antog jag förstås utmaningen och byggde en story som enkom gick ut på att snyggt landa i ordet ”slut”.

En gång fick vi ett uppsatsämne där vi skulle utgå från några andra texter. En av texterna handlade om att ”det finns tre sorters flickor”. Avsikten var förstås att vi, en klass medvetna, engagerade humanisttjejer, skulle rasa, argumentera, debattera. Inte jag.
Jag skrev ett eldigt epos om att ”det finns tre sorters killar”.
Och la till en fjärde typ. ”De outsägligt vackra”.

Hon kunde inte göra annat än ge mig femma på den också.

Och uppsatstävlingen. Jag minns att jag tänkte att min text var för svår. Den var abstrakt, ganska sorglig och med ett slut jag inte själv riktigt styrde över. En sån text var det.

Men min lärare var stoltast i hela världen när hon räckte över det här:

Diplom. Texten lyder:  Diplom MALIN CRONA . uppnådde ett utmärkt resultat i uppsatstävlingen för gymnasister vt 1992 i praktiska etiska frågor och placerade sig som nr 1 bland samtliga deltagare i hela landet.

Jag tackade och tog emot. Sedan skålade vi i billigt bubbel i parken och tog studenten. Socialstyrelsen och Sveriges Akademikers nyheterhetsförbund skulle bara ha vetat.

Jag är glad att bilden står där i bokhyllan. Mamma är kanske gladast över att punkjackan inte fick vara med den dagen.

Men för mig blir den en påminnelse om att aldrig glömma tacksamheten över att jag har dem. Orden.

När jag låg där på gräsmattan den soliga junidagen 1992 visste jag förstås inte att jag skulle få ynnesten att ägna en stor del av mitt yrkesverksamma liv åt att fortsätta brottas, leka, utmana, förmedla, berätta, belysa, upplysa, undersöka, med hjälp av dem.

Men jag tror att om om den unga kvinnan på bilden hade vetat det så hade hon varit väldigt stolt.

Läs också:
Varför jag älskar de märkliga orden

Det här är inlägg #033 i #blogg100.

 

Advertisements

Om Malin Crona

Nej, man behöver inte hålla med om allting.
Det här inlägget postades i #blogg100, Orden, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Tillbakablickar. Min tid med orden. 

  1. Barbro Linde skriver:

    Så spännande att läsa om din tid innan vi möttes 2 år senare! Du tyckte om mitt gammaldags sätt att prata – redan då fattade jag ju att ord var något speciellt för dig. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s