Att vara hos mamma

Egentligen börjar det redan när jag plockar fram resväskan.

Lägger fram de mjuka jeansen. Sköna tröjorna. Bekväma strumporna.

Någonstans där börjar hjärnan lägga av. Axlarna sjunka. Jag märker hur kroppen förbereder sig på att i några dagar slippa hela ansvaret. 

I början trodde jag att det var havsluften. Som gjorde att jag kunde sova dagar i sträck. När jag kom hem.

Nu vet jag bättre. Och jag vet att min mamma hade en sådan mamma.

Och jag undrar om mina barn också kommer komma till mig på påsken, med väskorna packade. Och börjar gäspa redan innan de kommit innanför dörren.

Mamma, mormor och jag på en klippa när jag var ett år.

Mamma. Mormor. Och jag.

Läs också: Att vara mamma 

Det här är inlägg #032 i #blogg100.

Om Malin Crona

Nej, man behöver inte hålla med om allting.
Det här inlägget postades i #blogg100, Livet, Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s