Uppförsbackar del tre

Nej, jag tror inte att det är så enkelt som min yngste son uttryckte det när han just hade fyllt sex: ”Mamma, jag älskar uppförsbackar! Åt andra hållet blir de ju nedförsbackar!”

För om vi ska vara ärliga så vill vi sällan tillbaka ner igen om vi väl tagit oss upp.

Men igår, när jag helt frivilligt hade bett om hjälp med att träna intervall i backe (Det hela började med att jag anmälde 8 Sidors redaktion till Medieruset. Igår insåg jag att det är exakt två veckor kvar till loppet.) så slog det mig att jag kanske innerst inne alltid vetat vad det är som gör att jag är så fascinerad av uppförsbackar.

”Du ska vara helt slut, du måste lära hjärtat att arbeta hårdare, det är en muskel som behöver tränas. Jag vill inte behöva GÅ förbi dig, kom igen nu!” eller vad @mrcrona nu sa för att muntra upp mig när jag snubblade fram i uppförsbacken bland kottar och mygg.

Så enkelt egentligen.

Vi behöver de där uppförsbackarna för att hjärtat ska växa.

Nu sa han visserligen också att det är minst lika viktigt att få ner pulsen mellan intervallen. Att vi måste vila mellan uppförsbackarna.

Jag tror det är det som kallas lycka, de där vilopauserna.
Tidigare har jag nog trott att förr eller senare dyker de upp, nedförsbackarna, en liten andhämtningspaus.

Nu vet jag att det inte är så.
Det gäller att ta sig an de där uppförsbackarna med liv och lust, känna hur lungorna töms och fylls, vila i vissheten att hjärtat växer av smärtan.

Men samtidigt. Då och då bara sätta sig ner. Känna hur pulsen går ner, låta myggorna sticka, känna doften av tallbarr.

”Lyckan kommer, lyckan går.”
Nej, det vete fan.

Jo, jag tror visst att man kan ha tur.
Jag tycker att jag har haft tur med väldigt mycket här i livet.

Men det har tagit tid att kasta av mig den där tanken om att lycka är någonting som kommer. Jag tror inte längre att den är det. Den är någonting man tar.
En kort paus för att hämta andan innan man måste ta sig an nästa uppförsbacke.

Läs också:
Uppförsbackar
Uppförsbackar del två

Advertisements

Om Malin Crona

Nej, man behöver inte hålla med om allting.
Det här inlägget postades i Livet, Mina kloka barn. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s