Mina älskade båtar

Jag satt uppe vid vägen. Öste öskar efter öskar med regnvatten med tårarna rinnandes nedför mina kinder.
Vi skulle sälja vår eka.
Det var min första sorg och fler skulle följa genom åren.

Den gröna segelbåten som fick namnet Hoppetossa. Efter mig, sa mina föräldrar.

Den lilla motorbåten jag fick knyta fast när vi åkte till Marstrand från vår sommarstuga på klippan vid havet i Kovikshamn. Tänk, jag kan fortfarande inte skriva namnet, Kovikshamn, utan att det känns i hjärtat. Outbytbart. Ouppnåeligt.

Vår gula Västbris, Brisejs. I den virkade mamma dockkläder och jag och min syster försåg våra smurfar med demonstrationsplakat med budskap som ”Vi vill ha glass!”
och ”Vi vill segla!” (mina barn tjatar naturligtvis istället om att vi ska använda motorn mer. Sådan är livets gång.)

Den hemska Flippern vi fick i utbyte när vi sålde Västbrisen. Jag var med och fiskade i den en enda gång, hade ont i magen hela tiden och hatade den. Den blev inte långvarig i vår familj.

Och folkbåten. Tjärestan, en av pappas förverkligade drömmar. Den såldes efter den natten då pappa fick krypa in i förpiken och byta plats med mig, eftersom min syster sparkade så när hon drömde. En morgon glömde jag också var jag befann mig och försökte sätta mig upp. Ni som seglat folkbåt vet att det inte går att sitta i en förpik på en sådan.

Jag minns också hur jag förundrades över pappas osaliga vandrande, fram och tillbaka, hur hans humör blev outhärdligt för oss alla de där dagarna, någon gång veckorna, (för nej, det blev aldrig mer) vi var utan båt.
Hur mamma till slut såg till att han köpte en ny. Så allt blev som vanligt igen.

Nu är jag där själv. 38 år gammal, inne på min femte, på jakt efter min sjätte.

De har alltid varit speciella. IF-båten med en inombordare man måste lyfta luckan till för att komma åt att lyfta på en krok med ett snöre när den skulle starta.

Min allra första båt, Vår, en BB 17 med blått däck, ett däck jag en gång höll på att tappa utanför Käringön. Jag lyckades sysselsätta halva ön för att säkra däcket med bultar innan jag vågade åka vidare.

Min pappa brukar säga att ”det enda som är farligt på sjön är land”. Jag lägger till: ”och det enda som strular på en segelbåt är motorn.” På min första båt var den vit och nöp så fort den gick ur vattnet. Vissa tycker att det inte är så sjömannannamässigt att hoppa i sjön och simma i land med en tamp när man ska förtöja. Jag är mer pragmatiskt lagd.

Misil 1:an, kompromissen när en vill ha plastbåt och den andra trä. Ingen blir nöjd och så läcker det in mellan plastskrovet och träöverbyggnaden.

Ja, och så den vi har nu. Med en kaputt motor som fått mig att gå på jakt efter ett topplock. (Känner du någon med ett begagnat topplock till en Volvo Penta MD5 A så hör av dig!) Med en rullfock man nästan alltid måste gå upp på däck för att rulla ut. En list som hängt löst sedan vi köpte den, som jag lovat sätta fast i tre år, men fortfarande hålls på plats med en bit tejp.

Vår båt.

Jag tror att drömmarna hör dit också. Jag delar pappas dröm om det enkla, en träfolkbåt att tjära och lacka och skruva med. Andra drömmer om akterruff, självslående fock och mer utrymme och spetsar in sig på en modell vars enda kända fel är att den tappar kölen. Den lilla detaljen (och jag vet att de flesta exemplar har förstärkt båten där, men jag tycker ändå det är lite fascinerande).

Jag har funderat över hur det skulle vara att köpa en helt ny båt, där allting fungerar som det är tänkt. Men misstänker att det inte finns någon sådan. Att de byggs med själ, temperament och sina egenheter för att det är just det som gör att vi älskar dem.

Precis som med oss människor.

Advertisements

Om Malin Crona

Nej, man behöver inte hålla med om allting.
Det här inlägget postades i Havet, Livet. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Mina älskade båtar

  1. JamenEssaDårå skriver:

    Man undrar hur man gör för att tappa ett däck? Jag kan förstå att man kan tappa en köl. Jag kan förstå att man kan förlora en mast. Men ett DÄCK? Borde man inte tappa det som är under däcket då, också? Typ sjunka?

    • Malin Crona skriver:

      Jo, det är obegripligt. Men på vägen mot Käringön, när åskmolnen tornade upp sig och havet blev helt stilla inför stormen och jag drog igång den där usliga motorn så vänder jag mig om och ser hur motorn liksom skapar vibrationer i båten som gör att hela däcket börjar dela på sig som en dragkedja. Det håller på att slitas i två stycken och dras av. Med mina älskade båtar kan precis vad som helst hända.

  2. Fredrik Wass skriver:

    Jag är bland annat uppväxt med en Maxi 77. Vi låg vid kaj i en vecka i Karlsborg (gjorde kanaltur) för att laga vår Volvo Penta MD5 A. Gissa vad som var fel? Topplocket såklart. 🙂

    • Malin skriver:

      Jag glömde ju berätta om Maxi 77:an! Den hade utombordare och den höll vi på att tappa utanför Stånge Huvud. Min hjälte-pappa hängde över akterrelingen hela vägen och höll den i ett järngrepp tills vi kom i hamn. Som sagt, det enda som krånglar på en segelbåt…

  3. Sån oerhört vacker text om båtar.

  4. Peter Svenonius skriver:

    Jag seglar när jag får chansen. Dessvärre inte så ofta. Har motorbåt i familjen sedan många år.

  5. JCMAS skriver:

    Jag ler och blir samtidigt nästan lite tårögd. Och lite avis. Jag har ingen båt. Min dröm. Men jag hoppas att det blir till nästa sommar, jag var väldigt nära denna….

    Underbar text!

  6. zackrisson skriver:

    Härlig text. Att vara båtägare är verkligen att ständigt lösa problem. ”Jaha, nu är rodret på väg att lossna, vi behöver konstruera nya rodergångjärn i rostfritt stål… vem kan fixa det?”
    Jag ägde en folkbåt, nummer 128, Astri, anno 1946, i flera år med två vänner. Den hade egentligen bara två problem: motorn, en gammal evinrude utombordare med trasig växellåda så framväxeln låg i hela tiden, och felmonterad bensinpump så man måste pumpa manuellt varv fyrtiofemte sekund man körde.
    Och så det läckande däcket. Folk tror att problemet med träbåtar är att de läcker i skrovet, men det är ju helt fel, för skrovet ligger i vatten, sväller och blir tätt. Det är ovanifrån, när det regnar som det är ett h-e. Speciellt när man ska sova och det droppar i ansiktet. Men det finns ju inget som slår att somna med ljudet av klucket mot klinkborden..

    • Malin Crona skriver:

      Vet du vad? Jag kan till och med sakna droppet i ansiktet. Genomvåta raggsockor i dyblöt sovsäck. Att ständigt stå beredd med en tub tätningsmedel. Så länge däcket sitter kvar är jag faktiskt nöjd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s