Oflyt och Twitterkärlek

Man genomlider två svåra år.
Blir sjuk, blir frisk, lever.
Tappar modet, tappar hoppet, tar nya tag.

Och barnen.
Gråter med dem, ingenting skär så djupt i hjärtat som när omvärlden inte förstår mitt barn, när han inte får vara med och leka, när han inte ges de förutsättningar han behöver för att växa, skratta.

Och så packar man. Efter två svåra år packar man för semester. Stuvar in mat för fyra veckors segling för att det är då barnen mår som bäst. Och vi.

Hoppas på en omstart, nya tag, nya glada dagar och lite hopp.

Och visst, det är inget av barnen som gått sönder. Ingen av oss vuxna heller. Men ibland är det världsliga nog så påtagligt och en krossad dröm kan göra lika ont som en borttagen, saknad kroppsdel.

”Livet är inte dagarna som går utan de man överlever.”

Annika Creutzer sammanfattade en gång i en intervju i DI Weekend den österländska filosofin på ett sätt jag kunde ta till mig.
Hon sa, ungefär: ”Här ser vi det som att livet ska vara lyckligt hela tiden och det som är jobbigt ska tas bort, eller bara gå över. Det blir många dagar som går bort. Där ser man det som att livet är lidande, men ibland får man pauser mellan smärtan. Då passar man på att njuta.”

Jag övar mig i att tänka så när vi packat klart, är redo att åka och motorn startar, men lägger av lika fort. Det ryker in och läcker och regnet öser ner.

Den visar sig vara hopplöst förlorad, ett topplock har rostat sönder och inget nytt/begagnat står att finna.

Men mitt inlägg handlar egentligen om resan dit. Hur pipopp på Twitter räcker upp handen och erbjuder oss hjälp.

Hur hennes man ägnar två dagar åt att skruva och meka med vår eländiga motor. Hur hennes rådiga ingripande inte räddade vår motor eller välbehövliga semester. Men gav mig hoppet åter. Att även om livet bjuder på lidande så finns det människor som är beredda att hjälpa, lindra.

Och det i sig är större än alla spruckna topplock och drömmar i hela världen.

20110720-145336.jpg

Advertisements

Om Malin Crona

Nej, man behöver inte hålla med om allting.
Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Oflyt och Twitterkärlek

  1. Fru Uggla skriver:

    Hade vi inte bott på rätt sida Sverige 🙂 och han inte heller varit i Trondheim just nu så hade vi kommit med 100 stjärnskruvmejslar, en bandsåg, toppiga lock eller vad som nu kräves för att laga en båtmotor. Och nybryggt kaffe. Det var hemskt det där med kaffet.

    • Malin skriver:

      Jag tänkte på dig hela tiden. Och att ibland är det enda som behövs rätt innehåll i verktygslådan. Och varmt kaffe. Tänk att man ska vara så beroende av fysiska ting. Hellre marshmallow än människa.

  2. Emanuel skriver:

    Men? Så ni kommer inte iväg? Kan inte åka ut och segla nu? Eller?

    • Malin skriver:

      Vi försöker skruva dit en utombordare. Så vi kommer någonstans i alla fall. Jag vågar inte hoppas att vi lyckas riktigt än, men orkar inte ge upp heller. Den som sett min yngste son med en håv och en hink på en klippa i skärgården ger sig inte i första taget.

  3. JCMAS skriver:

    Ja, det är större än alla drömmar. Men också det drömmer vi ibland om. Och det gäller att dansa i regnet, inte bara vänta på solskenet.

    Fast ibland är det riktigt, riktigt svårt.

  4. JCMAS skriver:

    Ja, det är större än alla drömmar. Men också det drömmer vi ibland om. Och det gäller att dansa i regnet, inte bara vänta på solskenet.

    Fast ibland är det riktigt, riktigt svårt.

  5. Ping: Varför jag gör det här | Malins tankar

  6. Ping: Mina älskade båtar | Malins tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s