Ein bisschen Twitter, Ein bisschen Sonne

En av de bästa sakerna med Twitter är att det är som att kliva rakt in i vardagsrummet hos miljontals människor världen över och tjuvlyssna på deras småprat.

”Är inte Danmarks bidrag en kopia av Andreas Johnsons Sing for Joy från 2007?”
”Så Finland skickade den här killen istället för Lordi???”
”Visst låter Kati Wolf precis som Céline Dion? Heja Ungern!”
Fast på massa olika språk och mer eller mindre grova tillägg och glada utrop.

Att följa trending topics på Twitter under Eurovision-finalen i lördags var en spännande resa. Bland de så vanligt förekommande lekarna, för kvällen under taggarna #icouldntdothat och #whatnottosayduringsex, klättrade och dalade just Lordi, Céline Dion och Kati Wolf och senare på kvällen alla tänkbara stavningar av ”Azerbajdzjan”.
I Sverige dök Andreas Johnson upp i trend-toppen efter Danmarks bidrag.

Roligast var kanske när #serbia plötsligt klättrade bland de omtalade ämnena i världen, och många som uppenbarligen inte följde showen via tv trodde att Serbien redan hade vunnit Eurovision-finalen.
Det visade sig vara Novac Djokovic som just besegrat Andy Murray i semifinalen  i tennis i ATP-turneringen i Rom, som ledde till heta känslor på Twitter. Kanske helt enkelt beroende på dramatiken i matchen, där Djokovic låg under i början men vände till seger.

När jag föreläser om nätjournalistik brukar jag citera radiolegendaren Sven Jerring, som sa: ”Man ska tala med lyssnarna som man talar med en vän i telefon.”

Dagens journalister har mycket att lära av det.

Det handlar inte bara om tilltalet, att tala så folk förstår, att lyssna på vad den man talar till har att säga.
Det handlar också om att förstå sig på själva samtalet som sådant.

När man pratar med en kompis under Eurovisionkvällen så säger man inte bara: ”Nu spelar Finland” utan självklart också något om: ”Minns du när Finland vann? Det var det nog ingen som trodde.” Eller ”Jag tyckte att Lordi var mycket bättre.”

Där har media så klart en självklar roll, med kommentatorer som förklarar, sätter i sammanhang och snappar upp det som folk sitter och tänker på och pratar om.

Om det händer någonting oväntat under samtalet, som att huset mitt emot börjar brinna så utbrister vi så klart ”Det brinner!” Just där och då är det inte associationer vi behöver.

Det går att jämföra med flashar och Breaking News på Twitter, när något just hänt.
Men om vi stannar där så blir samtalet så klart ointressant.

Och trots att jag jag på ett plan självklart är lite besviken över att min favorit i lördags inte ens tog sig mot något som med bästa vilja skulle kunna kallas toppen, så fick det mig att börja rota bland mina minnen och plocka fram gitarren och texten till den låt min pappa brukade ha som paradnummer på sommarfesterna när jag var liten:

Min iver att trots mina begränsade tyskakunskaper försöka tränga mig in i texten och dess uttal, om inte annat så för att kunna föra en vacker tradition vidare i familjen Cronas midsommarfester, fick mig också att tänka på den starka drivkraft vi människor trots allt har att försöka förstå varandra.

Jo, världen krymper. Och jag gillar vad jag ser.

Advertisements

Om Malin Crona

Nej, man behöver inte hålla med om allting.
Det här inlägget postades i Journalistik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s