Händerna fulla – man har alltid ändan bak

Så många har sagt så många kloka saker efter det seminarium jag deltog i på JMK i onsdags.

Vi hade samlats för att kommentera Anders Mildners utmärkta text ”Vem är journalist och varför? ur boken ”Vad väntar runt hörnet?” där han konstaterar att det alltid har funnits en spänning i begreppet ”journalist” och att både rollen, yrket och vem som ska få kalla sig för journalist alltid har diskuterats, så länge vi har haft massmedier.

Diskussionen som följde visade på att det i allra högsta grad gäller än i dag.

Fredrik Strömberg skriver långt och argt och självklart håller jag med honom. Och även om jag inte är lika desillusionerad som han stundtals är när det gäller vilken journalistik folk faktiskt vill ta del av (och vara en del av) så blir jag extra glad för att han håller med mig i min analys om att den klassiska, grävande journalistiken varit manlig och att det som hittills varit avslöjanden och hemligheter kanske inte kommer att vara det i framtiden.

Brit Stakston skriver långt och förvånat om hur kluvna vi journalister är till nätet och dess möjligheter och Torbjörn von Krogh, som ledde seminariet, försöker här utveckla sin tanke om ett ändrat perspektiv på vem som är publik och vem som är producent, eftersom han inte fick gehör för sina tankar från oss som satt i panelen, ganska uppeldade av våra skilda åsikter. (Jo, Torbjörn, jag tycker om din liknelse, och håller med om din analys. Men just då var jag faktiskt mest nyfiken på vad tjejen som viftade med handen längst bak i föreläsningssalen ville fråga om. Jag borde ha gett min avslutande replik till henne, och jag hoppas att hon, eller någon annan som var där, läser och ber henne höra av sig.)

Själv blev jag nog mest chockad över Helena Gierttas ord på seminariet: ”Vi jobbar ju på massmedier.” Sagt för att skilja oss som jobbar på redaktioner som producerar tidningar, tv- och radiosändningar och webbsidor som på sin höjd når fyra miljoner svenskar, från sociala medier som Facebook som har över en halv miljard användare i hela världen. Förlåt, men jag förstår inte.

Just det förstår jag inte, hur man fortfarande, år 2011, gör skillnad, inte på vad som sägs och hur, utan i vilken fysisk form det tar sitt uttryck och i vilket hus man suttit i eller skickat in sitt material till när det tagits fram.

Själv har jag inte hunnit skriva något klokare om det som begav sig. Jag har haft händerna fulla. Av att följa twitterflödet från Egypten, eftersom det var det som höll mig mest uppdaterad på vad som hände sekund för sekund.

Av att lyssna på förtvivlade mödrar som kämpar för att deras barn ska få samma rättigheter som andra svenska barn, trots att de fötts med hjärnor eller kroppar som gör att de behöver lite extra hjälp från andra. Ja, jag har hört deras röster på Twitter och bloggar och redaktionen där jag arbetar just nu ska använda sina journalistiska verktyg för att ta reda på hur det kan bli så här i Sverige år 2011.

Och nej, jag har inte hela lösningen på vad som krävs för att journalistiken ska fortsätta att vara relevant även i framtiden, när alla människor kan publicera sig.

Men jag vet att jag måste vara öppen för att ta till mig nya saker, försöka se saker ur nya perspektiv. Och jag vet att det är pusselbitarna som till slut skapar en helt ny bild.

När jag gick ut journalisthögskolan blev alla i min klass avtackade av vår kära rektor och klassföreståndare. Alla fick en personlig ros och några väl valda ord på vägen.
”Till dig Malin, en 180-graders-ros. För att du alltid ställer dig på andra sidan och frågar: ‘Men hur ser det ut härifrån då?'”

Det är inte alltid bekvämt. Ibland blir människor mycket arga om man föreslår att man kanske kan ta en annan väg genom skogen för att se om man hittar något nytt.
Ibland tar det också längre tid än vad man tror. Ibland går man vilse. Men det är ack så mycket intressantare.

Och eftersom en bild säger mer än tusen ord – kolla in tjejen i bakgrunden.
Antingen så vet hon precis vad hon gör. Eller så har hon inte fattat någonting.

Foto: Micke Grönberg, Sveriges RadioFoto: Micke Grönberg, Sveriges Radio.

Uppdaterad: Här är fler länkar med reflektioner efter seminariet. Har jag missat något? Tipsa mig så länkar jag upp dem också!

Kristofter Björkman: Journalistrollen i upplösning när journalistiken blomstrar 

Robert Rosén: Vad lär sig studenterna på JMK?

Pierre Andersson: Kan inte släppa #journalistroll och ett tidigare inlägg: Vem är journalist?

Helena Giertta kommenterar här: En märklig debatt

Advertisements

Om Malin Crona

Nej, man behöver inte hålla med om allting.
Det här inlägget postades i Journalistik. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Händerna fulla – man har alltid ändan bak

  1. Ping: Veckan som gick – vecka 4 « Same Same But Different

  2. Ping: Att koka soppa och kalla det journalistik « Lasse Edfast

  3. Ping: Länkar från Löwenhamn – 31 January, 2011 | Henrik Löwenhamn

  4. Ping: Journalistroll – förändrad och i förändring | Frilansjournalist Anders Thoresson

  5. Ping: Journalisten, medierna och Noaks ark. Del I | Motviktigt

  6. Ping: Anders Mildner den nya journalistiken JMK journalistrollen — Danne

  7. Ping: Liten gissningslek | Malins tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s