Vem är vi utan Facebook?

En av mina favoritbloggare postar ett inlägg där hon skriver vad hon röstat på i valet.
”Jag pratar aldrig partipolitik i bloggen, men idag redovisar jag vart min röst går.”
Sedan fortsätter hon skriva om läppstift och hudkrämer, i sann Lipglossbitch-anda.

Hon är långt ifrån ensam. Hela valet har jag kunnat följa hur mina vänner och deras vänner vridit och vänt på hur de ska rösta i valet. Hur de kommit fram till sitt beslut, som också meddelas efter valet.
Den stora skillnaden mot valet 2006 är att jag den här gången har kunnat följa så många fler på vägen till valurnan. Mina flöden på Facebook och Twitter har fullkomligen svämmat över av ”nu har jag röstat på…”

Anders Mildner konstaterar samma sak i dagens Svd och jag var själv med och pratade om nätengagemanget i Valet med Nordegren i går.

Förra fredagen, som i skrivande stund känns ganska fjärran, var vi ett hundratal twittervänner som träffades för att äta och dricka tillsammans. Där vid ett bord, diskuterade vi hur man skulle grunda sitt beslut; ideologi, pragmatik, taktikröstning, personröstning, hur den egna ekonomin skulle påverkas?

Jag kommer aldrig glömma den vackra slutsats vi kom fram till, att vårt sätt att så ivrigt ta till oss de nya medierna handlar om att vi inte tycker att vi är hela själva, utan att vi vill bli till genom varandra.

Att jag bloggar, twittrar, Facebookar, samtalar, för att jag faktiskt inte vill ha en färdig åsikt, utan forma den tillsammans med andra.

Vi kan fortfarande läsa de mest häpnadsväckande texter om Facebook och bloggar som något nästan väsenskilt från annan social samvaro.

Visst kan vi leende känna igen oss i vissa av raderna och ibland är det väl mysigt att tro att just vi som använder sociala medier förstått någonting som andra inte begriper.

Men i ärlighetens namn, är det någon som verkligen anser att jag inte borde använda telefon, mejl och tåg utan cykla till mina vänner på västkusten istället så fort jag ville dem något? Det skulle inte hinna bli så många kloka samtal då.

Och det är just det enda som har ändrats. Möjligheten till fler kloka samtal på samma gång. Och därmed hela världen.

Uppdaterat 23/9:
Det här blogginlägget hade lika gärna kunnat heta ”Vem är vi utan varandra?”. I går eftermiddag förde jag just ett sådant här samtal med några Twittervänner, om hur vi behöver varandras tankar, att vi inte är hela utan andra. Mymlan postade då en tidigare länk från sin blogg som säger det så vackert. Hur nya sätt att mötas ger oss nya sätt att bry oss. Jag tycker det hör hemma här.

Advertisements

Om Malin Crona

Nej, man behöver inte hålla med om allting.
Det här inlägget postades i Journalistik. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Vem är vi utan Facebook?

  1. Ping: Twitted by Hermineco

  2. Tove skriver:

    Du skriver så klokt och bra!

  3. Ping: Om man biter sig själv i svansen tillräckligt länge ömsar ormen skinn | Malins tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s