”Får jag vara med?”

Jag kommer allt oftare på mig med att tänka: ”tänk om jag hade haft xxx när jag var 16” eller ”tänk om yyy hade funnits när jag pluggade”.

Nej, jag vill inte vara 16 igen, jag är glad att studietiden är över.

Men om jag bara…

Sedan jag började twittra har jag nästan aldrig känt mig ensam. Jag kan komma på mig själv med att stå på en överfull buss och le, på väg mot ett möte med någon som jag bara träffat genom 140 tecken långa statusuppdateringar.

Förr kunde jag känna mig så ensam bland många. Som om jag inte hörde till.

Nätet ger oss oanade möjligheter att träffas, att samlas. Ett upprop på Facebook kan inom kort samla tusentals människor. Några ord om näringsintag på Twitter och en minut senare har vi lunchsällskap.

Men jag har också upplevt den andra sidan. Det där som sticker till i magen, när det känns som att ingen svarar på just det jag skriver, eller när jag inte vågar fråga om jag får vara med och leka.

Mitt vuxna jag tänker logiskt att ”de som brukar svara på den typen av statusuppdateringar är säkert bara i något möte, långt från datorn med avstängd telefon”, eller: ”Det är klart de inte tycker du är knäpp, varför skulle de tycka det?”

Men känslan gnager och trots att jag inser att det är helt fantastiskt att kunna Gowalla för spontana möten på krogen när man pluggat klart för dagen finns också risken att många känner att de inte får vara med och leka. Kanske för att de inte förstår spelreglerna, eller tror att de inte är välkomna. Men kanske också för att vi inte ser dem när de på sitt sätt frågar: ”Får jag vara med?”

Om Malin Crona

Nej, man behöver inte hålla med om allting.
Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till ”Får jag vara med?”

  1. Ping: Saker som gjort mig glad i veckan | Malins tankar

  2. Fru Uggla skriver:

    Om du tänker på mig som inte svarat på mail eller fb eller nåt den senaste månaden, ta det inte personligt! -ingen får vara med! Allra minst jag själv 🙂 Har försatt mig i nåt slags virituellt celibat just av den anledningen.. För jag fattar precis vad du menar. Om man har en benägenhet att känna sig utanför Irl så kan de känslorna dupliceras med den nya tekniken.
    Den nya tidens teknik har skapat så många fler platser att bli övergiven och känna sig ensam på.
    När Molly Culhane upptäckte att Zebulon Macahan ridit ut på prärien på obestämd tid igen blev hon förbannad en gång. En dag. Kanske två. Eventuellt en hel vecka. Sen släppte hon det. Hon satt inte vid Skype och väntade på att han skulle dyka upp. Hon skickade inga sms hon inte fick några svar på. Hon satt inte och författade Varförmail och blev inte besviken om och om igen, dag efter dag över en tom inkorg.
    Molly blev självständig. Inte bara ständigt själv.
    Kommunikationstekniken förändras. Cowboysjälar gör det inte. Deal with it Molly.

  3. Ping: Om man biter sig själv i svansen tillräckligt länge ömsar ormen skinn | Malins tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s