Det är klart att det känns vemodigt att lämna Ajour, vi har ju knappt börjat, och jag är glad att redaktionen nu växer, att fler vill vara med och bidra, testa, undersöka, utmana.

Men för min del kan jag inte tänka mig ett mer spännande och viktigare uppdrag just nu än att verka för att alla ska få tillgång till lättläst, relevant, trovärdig, uppdaterad information om den tid och det samhälle vi lever i. För att kunna vara med och verka och bidra, delta och dela. Förstå. Skapa sammanhang.

Så jo. Vissa drömmar kan tydligen slå in medan de fortfarande är drömmar.

“Men du kan ju alltid tröstshoppa på H&M.”

“Jag är alldeles för trött för det.”

“Men Lindex då?”

Det får mig att minnas en gång på 1990-talet, då jag jobbade som simlärare.

Ett av mina simskolebarn frågade:
“Fröken, hur många människor finns det?”

Jag svarade:
“Sex miljarder.”

En annan liten kille räcker då upp handen och spänner blicken i mig:
“Men fröken. Du kan inte veta det. Människorna går omkring, du skulle räkna vissa två gånger.”

Läs också: Livet, universum och allting – “Vi tänker större än så”

Så här gick det med skoldansen:

Han kommer hem och jag ser att han haft roligt, men någonting är inte riktigt bra. Först sätter han sig i soffans hörn och bara blänger. Efter ett tag går han och lägger sig under täcket i sin säng. Jag frågar hur det är.

“Jag fick inte det jag önskade mig i julklapp.”

Jag: “Vad önskade du dig i julklapp?”

“Jag önskade mig modighet.”

Sedan blir det tyst. Länge. Och så kommer det några nya ord från täcket:

“Tomten finns inte.”

 Jag vill säga någonting om att mod inte är någonting man får utan något man måste öva på hela livet. Men jag gör inte det.

Jag vill berätta om något tillfälle då jag varit väldigt, väldigt rädd men tagit mod till mig ändå. Men jag gör inte det.

Och där och då, med min son under täcket, min arm om det lilla varma byltet, börjar jag fundera över hur modig jag egentligen är. Om jag själv skulle ha gått fram till E med de vackra ögonen och det mjuka håret och frågat: “Ska vi dansa?”

Ibland har min sexåring svar på det mesta här i livet.

Jo. Ni har läst om det hela veckan. Den där nya grejen. Du har läst Emanuel, Sofia, Jack, Johan, Thord och Damon. Om hur vi vill skapa en plattform för att göra journalistik så som vi tror att den ska skapas nu och i framtiden. Nära, engagerad, engagerande och tillsammans med dig som läser.

Själv kliver jag på från och med årsskiftet. Men redan i morgon slår ajour.se upp portarna.

Vi har pratat i så många år om mötet mellan gamla medier och nya. Vi tänkte låta det börja här. Eller fortsätta, sträcka ut, nå nya höjder.

Allt är långt ifrån färdigt. Vi tror nämligen att ni som läser kommer att ha synpunkter på vad vi gör. Vi kommer att lyssna på dem. Nästa år kommer vi också att i större utsträckning börja undersöka var affären finns. Hur mediehus kan stå oberoende, starka och gå runt även i framtiden.

Ingen av oss har några större ambitioner att bli stormrika. Initialt gör vi det här på vår fritid, för att vi inte kan släppa tanken på att det måste gå. Men vi tror att ju mer tid och kärlek vi kan ge, desto bättre kommer det bli. Och om inte vi kommer att tjäna pengar på det så skulle det kännas bra att åtminstone ha lagt grunden till nya sätt som andra kan göra det på i framtiden.

Det är där jag kommer in. För det grämer mig så att det vi inte förstod det vi borde ha förstått. Hur innehåll, engagemang, teknik och tillgängliggörande måste gå hand i hand.
Det hade kunnat vara de traditionella mediehusen som hade skapat så väl Google som Iphone och  Facebook och Twitter. Om vi hade menat allvar med vår vilja att berätta och vara oberoende. Och till för våra läsare.
Då kan vi inte stå där och krama det som var och bara tycka att “det var bättre förr”.

Vi har inte hela svaret på hur framtidens journalistik kommer att se ut, men vi har åtminstone en aning om vilka möjligheter vi har att skapa journalistik för i dag. Jag hoppas ni ska inspireras av det vi gör bra och lära av våra misslyckanden. Kanske hoppa bock?

Jag kallar det journalistik, men har förstått att ordet i sig är laddat. Och kanske kan man fråga sig om vi kan använda ett gammalt begrepp för att göra någonting nytt. Om begreppet i sig begränsar oss. Jag vet inte. Vi kan kalla det berättande, redaktörskap, nyheter filtrerade genom personer vi väljer att lita på, nyhetsblogg. Internets förstasida på svenska om ni så vill. Jag tänker inte dra hela debatten om journalistrollen som pågått under 2011 en gång till, jag undrar om vi om några år ens kommer att förstå den. Men om ni vill läsa mer om vad jag tycker så finns nu boken om #journalistroll att ladda ner här.

När jag var 16 skrev jag en låt som hette “Ett vackert som hoppar”.
Jag har liksom aldrig kommit runt den. Den fick ge namn åt hela den skiva jag spelade in (då fanns det kassettband. Jag gick till en studio, spelade in, fick en mastertejp och kopierade kassettband. Ja, det gick ju det också.) Och den uppmärksamme har sett att min blogg heter så i sidhuvudet. Malins tankar – Ett vackert som hoppar.

Vägskälen värker i mig
Adjö till ett oåterkalleligt beslut
…
Ett vackert som hoppar
Ska sätta min skrivmaskin på månen
Där impulserna är den enda chansen att överleva
Historia

Man kan alltid vänta ett tag till med att förverkliga sina drömmar. Skaffa en finansiär, göra en marknadsundersökning till. Eller så kör man. Lägger grunden till ett världsimperium hemma i sina föräldrars garage. Samlar de bästa man kan tänka sig för att bilda en orkester och bjuder in alla att vara med och dansa.

Känner efter om man verkligen lever varje dag som vore det den sista.
Det är starka ord av Steve Jobs. Men kan vi egentligen göra på något annat sätt?

Läs också: Ett litet hopp för Malin, ett stort hopp för mänskligheten

Nej, det var inte det faktum att jag valde humanistisk och att min nioåring redan kommit längre än jag på vandringen längs matematikens snåriga vägar.

Han pratade om hur vi människor hör varandras berättelser och lägger ihop dem till en. Hur vi i fikarummet på måndag morgon hör någon säga “jag bakade äppelpaj” en annan “jag var på 50-årsfest”, en tredje “jag tvättade bilen” och en fjärde “jag var i badhuset med barnen”.

Hur vi skapar en bild av en supermänniska som gör allt det där på en gång och skamset tänker “jag som bara låg i soffan och tittade på film och åt ostbågar. Ensam.”

Jag har dagar då jag har svårt att logga in på Facebook. Då andras samlade lycka och nya jobb och bebisar och fruar och män och halloncupcakes bara blir för mycket.

Sociala medier kan i värsta fall skapa mer av det där. Helt enkelt för att vi kan se så mycket mer på en gång. Höra fler röster berätta om sin lycka. Lägg också till en osäkerhetskänsla kring hur man gör för att få vara med, och vad är egentligen det där “Flickjox” som de som verkar förstå allting pratar så mycket om?

Men i bästa fall kan de riva murar. Störta diktaturer och ge människor mod.

Så har det också varit för mig.

Hur @sugarshrink genom sitt metodiska frågande helt ovetande pushat iväg mig till en ACT-kurs (Acceptance and Commitment Therapy).
Min första tanke när jag fick inbjudan var “jag hinner inte”. Då är det dags att gå en sådan.
Jag drog mig till minnes vår twitterkonversation en tidig sommarkväll där vi försökte närma oss meningen med livet och utforska varför jag har så svårt att fatta vissa av mina beslut. Nu är jag halvvägs genom kursen och har viktigt jobb att göra.

Och @stielli. Som förutom att hon tidigt i somras bjöd mig på en fantastisk natt och nya vänner också gett mig inspiration och en välbehövlig spark i baken för att jag äntligen ska gå den UGL-kurs som länge stått på schemat i det ledarskapsprogram jag påbörjat.

Kombinationen av de här båda utmaningarna innebär att jag kommer att koppla ner helt den här veckan. Jag kan inte heller tro att mitt Telenor-abonnemang räcker ända ut i skogen, det trivs bäst i civilisationen. Så, nej, ni kommer inte höra av mig den här veckan. Den ska jag ägna åt att öva i att lyssna. Vara närvarande. Och fatta viktiga beslut.

Vi vet ingenting om framtiden. Men vi kan välja vilken väg vi tar för att möta den. Jag lyssnar just nu om och om igen på det här legendariska talet av Steve Jobs och försöker samla mod. Att leva mitt liv. Följa mitt hjärta, även om det kostar längs vägen.

Och jag kan redan nu berätta att jag efter årsskiftet kommer, vid sidan av de andra beslut jag har att fatta, vara med i ett av de roligaste projekt jag kan tänka mig just nu.
Och viktigaste.

Ett projekt som helt och hållet skapats på nätet. Där jag fått lära känna människor som inspirerar mig till stordåd varje dag. Och där det förhoppningsvis är precis det vi kommer att fortsätta göra.

Tack Lisa för bilden. Utan dig vore allt så himla mycket tråkigare.

Men det gör så ont. Kanske främst för att vi för att kunna fatta nya beslut tvingas ifrågasätta dem vi fattat. Och då också tvingas se att de kanske inte alltid varit de bästa.

Jag undrar hur mycket mänsklig fåfänga och jagande efter vind som beror på just det. Att vi hellre fortsätter som vi alltid gjort än tvingar oss att se att vägen vi slagit in på kanske inte alls leder dit vi vill. För att all möda och de många steg vi gått känns så bortkastade då.

Så länge jag kan minnas har alla dessa val beskrivits som så ödesmättade, oåterkalleliga. Särskild eller allmän engelska? Franska eller tyska? Humanistisk eller natur? Journalisthögskolan eller juristlinjen? Rörligt eller fast elpris? För att inte tala om boräntan.

När det enda vi människor faktiskt får är en dag till. Och en till. Förhoppningsvis i alla fall.

“Lagt kort ligger. Tärningen är kastad.”

Och vad som hindrar dig från att plocka upp den igen är det bara du som vet.

Kanske rädslan för att upptäcka att den faktiskt har sju prickar.

Och att du förlorat dina viktigaste matcher här i livet helt i onödan.

Läs också: Drömmar att växa av – att göra det mest oväntade

Här kommer ett litet utdrag ur boken om #journalistroll som ges ut snart i höst.
Det är en uppföljning på vårens seminarium och en fortsättning på den debatt om journalistrollen som pågått sedan dess.

Kan ni gissa vilket av citaten som är mitt? Se det som en utmaning.

Tack.