Ett litet hopp för Malin, ett stort hopp för mänskligheten

Jag hade en klok chef som brukade prata om något han kallade ”additions-stress”.

Nej, det var inte det faktum att jag valde humanistisk och att min nioåring redan kommit längre än jag på vandringen längs matematikens snåriga vägar.

Han pratade om hur vi människor hör varandras berättelser och lägger ihop dem till en. Hur vi i fikarummet på måndag morgon hör någon säga ”jag bakade äppelpaj” en annan ”jag var på 50-årsfest”, en tredje ”jag tvättade bilen” och en fjärde ”jag var i badhuset med barnen”.

Hur vi skapar en bild av en supermänniska som gör allt det där på en gång och skamset tänker ”jag som bara låg i soffan och tittade på film och åt ostbågar. Ensam.”

Jag har dagar då jag har svårt att logga in på Facebook. Då andras samlade lycka och nya jobb och bebisar och fruar och män och halloncupcakes bara blir för mycket.

Sociala medier kan i värsta fall skapa mer av det där. Helt enkelt för att vi kan se så mycket mer på en gång. Höra fler röster berätta om sin lycka. Lägg också till en osäkerhetskänsla kring hur man gör för att få vara med, och vad är egentligen det där ”Flickjox” som de som verkar förstå allting pratar så mycket om?

Men i bästa fall kan de riva murar. Störta diktaturer och ge människor mod.

Så har det också varit för mig.

Hur @sugarshrink genom sitt metodiska frågande helt ovetande pushat iväg mig till en ACT-kurs (Acceptance and Commitment Therapy).
Min första tanke när jag fick inbjudan var ”jag hinner inte”. Då är det dags att gå en sådan.
Jag drog mig till minnes vår twitterkonversation en tidig sommarkväll där vi försökte närma oss meningen med livet och utforska varför jag har så svårt att fatta vissa av mina beslut. Nu är jag halvvägs genom kursen och har viktigt jobb att göra.

Och @stielli. Som förutom att hon tidigt i somras bjöd mig på en fantastisk natt och nya vänner också gett mig inspiration och en välbehövlig spark i baken för att jag äntligen ska gå den UGL-kurs som länge stått på schemat i det ledarskapsprogram jag påbörjat.

Kombinationen av de här båda utmaningarna innebär att jag kommer att koppla ner helt den här veckan. Jag kan inte heller tro att mitt Telenor-abonnemang räcker ända ut i skogen, det trivs bäst i civilisationen. Så, nej, ni kommer inte höra av mig den här veckan. Den ska jag ägna åt att öva i att lyssna. Vara närvarande. Och fatta viktiga beslut.

Vi vet ingenting om framtiden. Men vi kan välja vilken väg vi tar för att möta den. Jag lyssnar just nu om och om igen på det här legendariska talet av Steve Jobs och försöker samla mod. Att leva mitt liv. Följa mitt hjärta, även om det kostar längs vägen.

Och jag kan redan nu berätta att jag efter årsskiftet kommer, vid sidan av de andra beslut jag har att fatta, vara med i ett av de roligaste projekt jag kan tänka mig just nu.
Och viktigaste.

Ett projekt som helt och hållet skapats på nätet. Där jag fått lära känna människor som inspirerar mig till stordåd varje dag. Och där det förhoppningsvis är precis det vi kommer att fortsätta göra.

Tack Lisa för bilden. Utan dig vore allt så himla mycket tråkigare.

About these ads

Om Malin Crona

Nej, man behöver inte hålla med om allting.
Det här inlägget postades i Journalistik, Livet. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Ett litet hopp för Malin, ett stort hopp för mänskligheten

  1. Anjo skriver:

    Additions-stress … det var ett ord jag verkligen förstod till fullo nu.

    Jag hoppas din vecka blir ytterst givande. Jag tror alla behöver sådana ibland för att åka rätt till slut.

    All lycka.

  2. Tack för en klok text som gav mig lite att tänka på… tack.

  3. Mkt bra läsning! Bli nyfiken på ditt nya projekt, men antar att vi kommer få veta mer inom sin tid. :)

  4. Fru Uggla skriver:

    Tack själv! Vad hade gymnasietiden varit utan dej. Bara killar! Fan what a waste of time…

    Och, fniss, fniss, rubriken får mig osökt att tänka på Jan Stenmarkbilden med en man som står framför ett stup med texten ”Ett litet steg för mänskligheten ett stort steg för mig.”

    Vad gäller projektet citerar jag en annan Stenmark: ”Det är bar’ å åk!”

  5. Fru Uggla skriver:

    Och nu med förresten… Färre killar men still Mucho waste of time… Om det inte vore för återkopplingsmöten med sådana som tänker längre än begären sträcker sig….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s